tisdag 10 november 2015

Min barndoms julafton i Lekhyttan

Månadens gästskribent Carl Jan Granqvist

Carl Jan Granqvist är känd för sitt intresse för mat, dryck och måltidens former samt sin stora kunskap i detta ämne. Just nu arbetar Carl Jan med "Aptitum - ett europeiskt centrum för måltidsupplevelser" beläget vid Saxå Bruk, nära Grythyttan i Värmland.

Mina julupplevelser som tioåring, år 1956 i Bergslagsbyn Lekhyttan, beläget mittemellan Örebro och Karlskoga, på randen till Kilsbergen.

Det är drygt tio år efter krigsslutet, och Bofors kanoner dånar på Villingsbergs skjutfält. Vi har en nyinköpt bullig svart Austin som för oss fram i det vintriga, snödrivna landskapet. Färden går från kantorsbostaden genom Brudsvängen upp för Krontallsbacken och snart närmar vi oss morfarshemmet, det Wallenborgska burspråksputande jugendhuset mitt i byn.

- Välkomna in! säger min älskvärda moster Eva som har både födelsedag och namnsdag på julafton.

Här samlas vi klockan tolv, efter att ha börjat dagen med choklad och lussekrans, ackompanjerade av pappas fingerexercerande med juldagens preludium. Denna julaftonsfrukost varar i över fyra timmar och består av höstens och vinterns husfrustolthet, kryddad med släktkärlek. Vi är samlade ett tjugotal personer runt det breda, ovala och damastklädda bordet, krönt av krokan och nyputsade silverkandelabrar. Gästerna är Wallenborgare, Granqvistar, Forsbergare och Hultcrantzar. Och nu ska det ätas, drickas och sjungas.

Första omgången är dopp i grytan från buffé, den består av vörtbröd och skinka med olika sorters senap, varav en är kanonkulsrullad med hjälp av ett klot från Lekeberga kanonfaktori. Till det dricks mumma som morbror John stärkt med gin, konjak och madeira.

Nästa omgång är sillassietter: inlagd sill, glasmästarsill, senapssill samt två sorters strömmingsrullader, allt prydligt upplagt i slipade ovala glasskålar på silverfat. Här finns även sillsallaten, rökt ål och den lilla potatiskarotten. "Nu är det jul igen" ackompanjerar den hemkryddade snapsen.

Nästa omgång är leverpastej med heminlagda Västeråsgurkor, kalvsylta, rullsylta, pressylta och lammsylta med små, elegant heminlagda rödbetor därtill. Därefter grisfötterna som var ett måste, och som det är även idag för mig.

När alla dessa assietter dukats av kom smårätterna fram på bordet: köttbullar, revbensspjäll, fläskkorv, värmlandskorv, lammkorv och till detta brysselkål, rödkål, bruna bönor och äppelmos.

Sången hade gått från "Tipp, tipp, tapp" till mera hemsnickrade snapsvisor. Nu var det dags att åter städa bordet innan varmrätten serverades. Denna kunde variera från år till år, men oftast var det hemskjuten svenskhare med gräddsås, hasselbackspotatis och svartvinbärsgelé, garnerat med ärtor och katrinplommon för matsmältningens skull. Nu serverades röd Bordeaux, och man skålade för närvarande och frånvarande, levande och döda.

På ostbuffén, som var nästa omgång, fanns det hemystade färskostar, lagrad stilton samt en potkäs. Det var inte ovanligt vid denna tid att man serverade osten med blå vindruvor som levererades i bomullsförpackning och köpta engelska ingefärsdoftande kex. En kusin hade tagit med sig dem från NK:s delikatess. Han var i 30-årsåldern, arbetade på bank i huvudstaden och hade även med sig den krokan med smällkarameller som krönte taffeln. Nu kom årgångsporten på plats.

Desserten bestod nästan alltid av kanelpäron, sålunda inlagda gråpäron som serverades med lättvispad grädde och mandelkakor.

Vi reste oss försiktigt och angjorde förmaket, där granen med levande ljus delade plats med sprakande tomtebloss. Vid denna tid och i denna trakt var det sed att ta med sig en tårta till värdparet. Här var nu en buffé uppdukad med tårtor på rad, sju sorters kakor och konjakskaraff. Det blev en stunds lekar innan det var dags för gottisbordets entré, som nu bytt plats med tårtparaden.

Klockan sex om aftonen var det dags att åka hem, för då vankades det lutfisk och risgrynsgröt i kantorshemmet, innan julklappsutdelningen tog sin början.

Vi gick tidigt till sängs på julafton, för klockan fem var vi med pappa när han spelade i julottan i den fullsatta och stearinljusskimrande kyrkan med doft av vedbrand.

Carl Jan Granqvist