måndag 7 september 2015

Det magiska rummet

Månadens gästskribent Catrine Näsmark

Catrine Näsmark jobbar som konstnär på heltid och målar på uppdrag stora väggar, utställningar med tema eller porträtt. På Stockholms Slott kan du se hennes porträtt av Kungaparet och åker du från Bromma Flygplats möts du av en 50 kvm stor Amelia Erhart på framsidan av byggnaden.

Ska man alltid förverkliga sina drömmar?

Jag som scenograf går naturligtvis väldigt mycket upp i rum i alla dess former. Självklart är min stora ateljé mitt magiska rum där allting ska hända - skapa, skissa, rita, måla, drömma, gråta, dansa, skratta, älska, bråka och ha ångest.

Jag tror att vi alla har ett magiskt rum som bara är vårt och där vi kan känna oss trygga och där ingen lägger sig i. Där vi kan vara oss själva och vårt allra bästa jag.

Jag ska berätta om ett rum jag gick in i och blev helt förälskad i. Tänk er följande:

MC mässan 2015. Två tatuerade och skitiga män i 30-årsåldern som kör hoj på väggen, runt, runt i en 10x10 meter stor trätunna på 100 år gamla Indians och kastar av sig kläderna i farten. Ett band kallat Ztringtrosa, spelar i mitten där basisten har störtkruka på huvudet.

Det är varmt och fullt av kärlek och humor. Publiken står 5 meter ovanför och jublar till spektaklet. Det är knökfullt och svettigt. Plötsligt slog det mig - eller jag blev drabbad - jag kände jag att jag ville vara med. Alltså inte vara publik utan själv köra på väggen.

Utanför tunnan körde unga killar på ramper och gjorde fantastiska konster på hoj av alla dess slag. Urhäftigt och ett klockrent insta-moment inlägg. Men utan känsla. Jag kände ingenting. Men i tunnan, där fanns allt – humor, galenskap, kärlek, värme och hisnande spänning. Jag tänkte, kan en tvåbarnsmorsa 40+ från Bromma lära sig detta?

Sagt och gjort, 10 vändor till Västerås från Stockholm, tillsammans med en väldigt, väldigt tålmodig god vän som skulle hjälpa mig att besanna min nyfunna dröm. Jag såg mig själv på en gammal hoj med hög hatt, korsett och klänning flyga runt i tunnan medan publikens jubel inte visste sina gränser. Tillsammans med mina nya vänner Jonas och Dennis skulle vi sätta upp en spektakulär show. Det skulle vara utöver det vanliga och det skulle skrivas i alla tidningar och få galet mycket uppmärksamhet.

Efter mycket planering, övning och drömmande åkte vi ner till Sweden Rock festivalen i Sölvesborg. Det är nu det ska ske. Nu ska dom få se. Tunnan väl uppsatt efter 16 timmar och allt på plats och nu är det dags att visa publiken och ge allt.

Men plötsligt finner jag mig själv stå i mitten med fjärilsvingar på ryggen och börjar storgråta… Jag blev rädd och ville åka hem. Jag vågade inte. Så mycket som jag övat och övat. Det var som om jag vaknade ur en dröm och insåg att detta inte var något jag skulle göra. Som ett litet barn grät jag. Jag ville inte mer. Jag fick bara ur mig - jag vill heeeeeem!

Hela gänget var ju förstående och om ärligheten ska fram så gör de detta så galet bra utan mig. Så kanske ska man låta en dröm bara vara en härlig, spännande öronbedövande, lustfylld dröm ibland.

Och njuta av de magiska rum som finns.

Catrine Näsmark